Eric Clapton och Steve Winwood

Om en månad kommer Eric Clapton och Steve Winwood till Malmö och de är några av mina tidigaste idoler så jag ska klart gå och se dem, nja Clapton är det inte Winwood. Det var faktiskt Eric Clapton som fick mig att se musiken bortom topplistorna och börja gräva i musikhistorien och han fick mig att börja spela gitarr. Det hände på min mors födelsedag 1985, den 13 juli. Hur kommer det sig att jag vet exakt när min musikaliska väckelse skedde?

Jo, jag och mitt kompisgäng som var musikglada mellanstadiekillar och -tjejer som brukade mima till diverse populära band, bestämde oss för att titta på hela dygnet av Live Aid. Vi såg mycket av det, men var förstås för unga att vara uppe hela natten. Det enda minnet jag har av spektaklet idag är Eric Claptons uppträdande, han slog undan fötterna på mig. Det sägs att den konserten var karriäravgörande för honom, hade han inte satt sina tre låtar där perfekt så hade han nog idag varit lika ihågkommen som sångaren i Herman and the Hermits. Nej, kanske inte, men hans karriär efter 1985 kan vi glömma att den skulle nå utanför nördarnas elitistiska skara (och ibland önskar jag att den inte gjort det). Ingen kan ju ta ifrån honom hans högtidsstunder på 1960 och -70 talen, plattan med John Mayall, Cream och Derek & the Dominos, det är musik som aldrig kommer att strykas ur historieböckerna.

Vart jag vill komma är att Clapton och Winwood hade några konserter i New York för ett par år sedan och det resulterade i en liveplatta som är fantastisk, den hittar ni här.

Jag har idag gjort en Spotifylista som innehåller originalspåren från den plattan, några är från Claptons karriär, några från Winwoods och några är covers.

Claptons bästa?

Blues Breakers John Mayall with Eric Clapton

Cream

Derek & the Dominos ”Layla and other assorted love songs”

Bästa inspelningen?

Troligtvis den här. En inspelning med Cream, med Jack Bruce på bas och Ginger Baker på trummor, gjord på Winterland i San Francisco 9 mars 1968. Det här är ett mästerverk som klockar in på 4:16. Det här solot som improviserades fram på scen där i San Francisco är ett av världens mest kopierade gitarrsolon, en udda inspelning från 80-talet är då det tolkas av en stråkkvartett.

Låten Crossroads är skriven av en av de gamla bluessångarna som Clapton visade mig, Robert Johnson. Om jag skulle välja en skiva att ta med mig till en öde ö och få lyssna på resten v livet så är det ”Complete recordings” med Robert Johnson. Han var verksam på 1930-talet och spelade in 29 låtar, 41 inspelingar,  som förändrade musikhistorien på ett sätt som väldigt få andra har gjort. Det är min musikaliska ryggrad.

Neil Young

Idag har jag haft en Neil Young-revival på Spotify och det blev till en ny lista.